För någon månad sedan bestämde sig Noa för att börja rida. Han hämtade in Sally från hagen, fixade iordning henne och gav sig ut på en uteritt. Elsa och jag var i chock. Den normalt så sura ponnyn som bits i ena änden och sparkas i den andra stod som
ett ljus, helt lös i stallgången. Uppsittningen var allt annat än graciös och hon fick fötter både i ljumskar och på korset innan ryttaren hamnat där han skulle. Men Sally står där kolugn, med lösa tyglar och bara väntar tålmodigt. Uteritten gick
utan problem den med och sedan dess har det flutit på i samma mönster och de har så roligt tillsammans. De hänger med oss på uteritter, de hoppar i skogen och tar mysiga barbackaturer i kvällssolen.
