Inleder julledigheten med feber...
Så idag, sista dagen innan jullovet och med endast en och en halv timma i skolan, vaknade han och klagade både på hals- och magont. Men som alla andra mornar med diverse åkommor så fick han snällt åka iväg till skolan. Aningens bleknosig var han, men
å andra sidan bekymrade han sig en hel del för att behöva vara kvar med klassen en stund efter att jag lämnat avslutningen, så jag antog att det var orsaken.
På rasten åkte jag hem till dem för att fixa lunch. I hallen möts jag av min älskade lilla herre som viftar med febertermometern i högsta hugg. För nu var han minsann övertygad om att han hade feber. Jag kände honom i pannan och konstaterade att så inte
var fallet. Möjligtvis var slängen av hypokondri värre än vanligt...
- Men du har ju kalla händer, såklart man inte kan avgöra om någon har feber om händerna är kalla, utbrast han.
Termometern åkte in i örat och gissa vem som blev helnöjd över att den faktiskt visade 38 grader. Sen föll han över i martyrskapet och frågade om jag kände mig som en bra mamma nu när jag lämnat honom sjuk i skolan och allt. Nja, kanske inte toppenbra.
Men försöker man hitta på olika åkommor varje morgon så blir det här resultatet.
Efter att ha bett så hemsk mycket om ursäkt så blev jag tillsist förlåten. Sedan slog hypokondrin på igen och nu var det nog cancer han drabbats av. Jag förklarade att hans symptom inte stämde in och att han därför inte behövde oroa sig. "Hur vet
man om man har cancer då?" Jag svarade och plötsligt led han av en rad nya åkommor.
Som tur var gav sig den värsta oron efter att han sovit en stund soffan. Däremot steg febern så kvällen har han mestadels tillbringat sovandes. Stackarn, här kämpar han så hårt med att få vara sjuk från skolan och så tajmar han in det lagom till jullovet.
