En kväll på ridskolan
"Så arg hon låter, vilken otrevlig människa!"
Strax därpå dök vederbörande otrevliga människa upp för att korrigera Noas tygellängd. Han förklarade då men kyla i rösten: "du, jag har två hästar hemma så jag vet nog hur man rider..." Jag kände där och då mest för att sjunka genom marken,
men trots Noas protester var jag tvungen att leda hans häst. Själv tycker han att det är helt otroligt att han ska behöva bli ledd, han har ju ridit förut. Jag försökte påminna honom om att sist det hände slutade det med att han åkte av. Men det var
passé enligt honom. Herregud, det här var ju tredje lektionen - vad mer kan man lära sig liksom.
En stund senare skulle de öva på att svänga hästen genom en slalombana. Den stackars ridläraren försökte då förklara för Noa att han skulle tänka sig att naveln var ett öga och det ögat skulle följa vägen. "Som om man har ett öga i magen"
kontrade han och ledsagade sin häst genom banan med yviga tygeltag. Han behövde då inte något öga i magen...
Sen inträffade en mindre kris då vår lille ryttare kom på att han var hungrig. Sådär närasvältdöden hungrig. Hur lång kunde egentligen en lektion vara. Sedan fick han syn på sin kombattant från första lektionen. Hon befann sig på en ponny framför
honom iförd en knallrosa hjälm. Plötsligt kunde Noa inte se annat än denna rosa hjälm. Hur kunde någon ha en så rosa hjälm, den var så rosa att han fick ont i ögonen.
Jag försökte få honom att fokusera på något annat än just denna hjälm, men hur skulle han kunna göra det. Den fullkomligt bländade honom.
Som tur var räddades han (eller kanske jag) av att det var dags att trava. En och en så strax befann sig den bländande huvudbonaden på andras sidan ridbanan. Noa travade sedan på utan problem och när läraren berömde honom för hans fina sits svarade
han "jag vet". Tack och lov var lektionen slut efter det.
Sen var det Elsas tur. Hon har det lite tufft efter att hon bytt grupp och känner sig lite osäker. Idag red de barbacka och Elsa har en ponny med korta stumma steg och smal rygg, en mardröm att rida baracka med andra ord. Det slutade med att Elsa ramlade
av, men strax var hon uppe på hästen igen trots ett stukat självförtroende och en ömmande höft. Min tappra lilla tjej. Ibland kan jag önska att lite av lillebrors självförtroende spillts över på henne. Envis är hon dock och avslutade ändå passet med
att galoppera barbacka och lyckas sitta kvar trots att ponnyn skyggade och kastade sig åt sidan.
Så inledde vi vår helg, nu ska vi njuta av lite ledighet.